Blir fundersam, måste va för mig själv. Jag orkar inte tänka klart, orkar inte se. Jag vill inte och jag tänker inte gör det. Jag vet hur det kommer bli, vad som kommer hända. Jag vill skrika rätt ut, vill låta tårarna rinna längst kinderna, men jag tänker inte visa hur svag jag är. Jag måste stå upp och le, även fast det är svårt. Jag är stark för din skull, för dig och för min familj. Jag måste leva med det. Den känslan, rädslan och sorgen.